Jag fick förfrågan av Bengt Palmers om att medverka i Melodifestivalen redan 1980, med låten ”Hit men inte längre”. Och tackade nej. Året därpå sa jag även nej till ”Fångad i en dröm”. Och så där höll det på genom åren. Jag måste ju ha nånting kvar att göra när jag har fyllt femtio, brukade jag skämta… Det blev så. Låten var optimal, passade mig som hand i handsken och jag vill ju inte dö nyfiken så nu var det dags. Det var som att kliva rakt in i en glittrig, slitig och helt fantastiskt rolig låtsastillvaro under en vecka. En pseudovärld. Och lika skönt att komma tillbaka till verkligheten igen. Media haussade upp mig och alla, inklusive jag själv, hade höga förväntningar på att jag skulle gå direkt till Globen. Så blev det inte, låten kom till Andra chansen och jag var självklart lite besviken. Men tidningarna fabricerade lögner om att jag var rasande, förtvivlad och närmast suicidal. Suck. När jag sen inte heller lyckades i Andra chansen så fick jag en löpsedel nästa dag om att jag hade ”flytt efterfesten i tårar”… Suck. Trist eftersmak på en sån härlig smällkaramell men kanske också nyttigt att få känna på ett drev i pressen, om än i miniformat. Det finns så klart andra som har upplevt mycket värre saker.
