Backstage efter min allra första regnbågsspelning i Stockholm Pride Park 2001 och det är Mian Lodalen som ger den tröstande pussen.
På den tiden var väl festivalens logistik inte riktigt på topp ännu och eftersom bandet och jag skulle uppträda prick 17.00 när ca 10.000 personer i den kilometerlånga paraden började välla in på området så blev det lite stressat läge när det visade sig att tåget var kraftigt försenat. Jag försökte därför senarelägga gigtiden men fick ett absolut NEJ av de som bestämde.
Så där stod vi på scenen i 45 långa minuter inför en gigantisk, folktom betongplan och lekte business as usual. Vilken flopp.
Jag har sjungit många gånger på Pride efter det och då har publiken varit mer än fulltalig. Eftersom den trots allt är Sveriges absolut bästa när den väl är på plats så har varje framträdande nuddat vid total magi.
Karma?
