Nostalgi

Backstage efter min allra första regnbågsspelning i Stockholm Pride Park 2001 och det är Mian Lodalen som ger den tröstande pussen.

På den tiden var väl festivalens logistik inte riktigt på topp ännu och eftersom bandet och jag skulle uppträda prick 17.00 när ca 10.000 personer i den kilometerlånga paraden började välla in på området så blev det lite stressat läge när det visade sig att tåget var kraftigt försenat. Jag försökte därför senarelägga gigtiden men fick ett absolut NEJ av de som bestämde.

Så där stod vi på scenen i 45 långa minuter inför en gigantisk, folktom betongplan och lekte business as usual. Vilken flopp.

Jag har sjungit många gånger på Pride efter det och då har publiken varit mer än fulltalig. Eftersom den trots allt är Sveriges absolut bästa när den väl är på plats så har varje framträdande nuddat vid total magi.

Karma?

Här sitter Marie, Louise(med ryggen emot), Malla, Leif, Björn och jag på någons tomt utanför Borgholm och pluggar låtar inför Badrocksturnén. Jag minns den svängen som galet rolig och vi hade dessutom stor tur med vädret överallt.

Mycket musik, sång och fest blev det. Så pass mycket att Marie och jag brukade sitta väldigt trötta tillsammans framför logespegeln inför varje gig och undra hur vi skulle orka med ytterligare tre timmar på scenen. Vi hade ett uttryck som beskrev läget rätt bra – ”Tacka vet jag sprit, smink och Treo Comp” – och efter att ha uttalat denna magiska formel några gånger så var vi snabbt uppe på banan igen, redo att rocka.

Foto: Hasse Saxinger

Den här mannen.

Jag har beundrat Svante Thuresson sen jag var liten och trodde väl aldrig att vi så småningom skulle få jobba ihop. Vårt första möte ägde rum i EMI-studion ute i Skärmarbrink 1992 när jag spelade in skivan ”Stulna Kyssar” och han var inbjuden att sjunga duett med mig på ”Du ser en man”, en av hans stora hits från 60-talet.

Jag var lite nervös, starstruck och framförallt förvånad över att han hade tackat ja men vi fann varandra direkt och har fortsatt samarbeta efter det. Svante besitter en genialisk mix av absolut musikalitet, gudabenådad röst och en skönt avslappnad inställning till branschen.
Han är hipp, han är cool som en swimmingpool och han har lärt mig så mycket som sångerska.

Svante is king.

Foto: Karin Törnblom

Jag blev verkligen en tuff brud i lyxförpackning när Christer Lindarw designade kläderna till ”Rocky Horror Show” på Chinateatern, 1983.

Här en logebild tagen av Joakim Strömholm och jag har nästan glömt bort hur mycket alla rökte inomhus överallt på den tiden, något som inte ens går att föreställa sig idag. De stackars få icke-rökarna måste ha känt sig helt rättslösa och var verkligen hjältar som härdade ut i dimmorna.

Fast även vi rökare fick nog till slut och inför turnéerna 1985 så bestämde vi i bandet att införa rökförbud i bussen. Abstinensen blev förstås outhärdlig och för att lindra det värsta suget så började jag snusa under resorna istället. Inte så smart kanske, nu var jag en fullfjädrad blandmissbrukare och stenhårt fast i nikotinberoendet. Det där löste sig dock så småningom och jag är idag rökfri sen 19 år tillbaka men lägger fortfarande in en liten General under läppen till och från. Någon slags njutning måste jag väl ändå få unna mig…

Foto: Joakim Strömholm

EXTRA siktar mot stjärnorna och nådde väl inte ända fram men vi blev i alla fall världsberömda i hela Göteborg. Med omnejd.

Sjöng ”Så Nära” i Mellon -05 där jag hånglade med en 13 meter lång boa som sen låg bortglömd i garderoben ända fram tills jag fick veta att den begåvade skribenten Frans Strandberg älskade numret, då gav jag boan till honom istället och numera lever den det ljuva livet i Tramsfrans underbara värld.

Fotot på mig togs av Karin Törnblom, låten skrevs av Thomas G:son, numret regisserades av Hans Marklund och boan konstruerades av Tim Mårtensson. Bra team!

Här sitter jag med frisyren från helvetet och min bästis Ann i soffan hemma hos morbror Gösta och moster Birgit på Träkilsgatan i Göteborg, våren -79. Det var Ann som sydde de flesta av mina scenkläder under tiden med gruppen EXTRA och jag glömmer aldrig den iskalla vintern i hennes omoderna etta på Övre Majorsgatan då vi skissade planer för min framtida scenstil.

Lägenhetens enda fungerande värmekälla var en gasugn som fick brinna för fullt med öppen lucka och efter ett tag fick vi sån huvudvärk att vi tvingades gå ut på promenader i kylan för att hämta syre. Sådär höll det på, ut och in och ut igen, ända tills vi blev dunderförkylda båda två och låg däckade i en hel vecka. Underbart minne från livets hårda skola.

Snapshot i en fotopaus, ANC-galan den 29 november 1985 på ett fullsatt Scandinavium i Göteborg. Jag sitter till höger i bakre raden med lite för mycket rouge på kinderna men så föreskrev sminkmodet på 80-talet. Olof Palme medverkade också den kvällen och höll ett oförglömligt brandtal från scenen som fullständigt knockade publiken. Tre månader senare var han borta…

Ljudteknikern David Granditsky och jag träffades första gången hösten -92 när min krogshow ”Stulna Kyssar” skulle sättas upp på Hamburger Börs i Stockholm och redan då var han en mästare på sitt jobb. Vi har följts åt i alla möjliga och omöjliga sammanhang sen dess och ingen kan få min flyglarmsröst att bli så snygg i högtalarna som han.

Här pustar vi ut efter en direktsändning i TV3 nyårsafton -00/01 och han var där som min assist i OB-bussen för att se till så att det lät bra i etern när jag sjöng. Party på gång tillsammans med en massa andra medverkande band/artister i Tullhus 2 på Skeppsbron och vi har just öppnat den första av tusen flaskor champagne som flödade den natten. En helt galet rolig efterfest och jag minns precis allt. Konstigt nog.

Just det här fotot sitter uppsatt på väggen i Blomstermåla Folkets Hus och där hänger ca tusen till runt omkring i lokalen, var och ett taget direkt efter gig av den lokala fotografen.

Allt sedan tidigt 60-tal har denna tradition vuxit till en gigantisk kulturskatt i den svenska folkparkshistorien och jag är hedrad över att få vara med på just den där väggen, bland så många scenhjältar från förr och nu.